Hösten 2007, sammanfattning:

Bloggar dör,
Facebbook-engagemang dör,
själv dör du även;
Ett vet jag som inte dör:
Domen över död C-uppsats


Förresten (upptäckte jag idag): Nytt avsnitt av Animéradion. Bra bra.

Projekt STHLM s.6

Slänger upp en till sida när jag ändå är igång. Lägg märke till den haltande tidslinjen i korsklippningen av denna scen. Samt att jag, i näst sista rutan, har försökt retuschera flickvännens ansikte med silverpenna i tron att silvret skulle reflektera ljus och framstå som vitt i kopieringen. Funkade väl sådär kan man säga....

Projekt STHLM s.5

Figurerna i partyrutorna 2 och 4 är kalkerade från foton i tidningar, och grälet mellan Håkan och hans flickvän är ordlöst eftersom jag inte kunde föreställa mig hur ett sånt gräl skulle låta. samt för att jag tyckte att det var coolt. Konceptet med pratbubblor med dialog-fragment är skamlöst snott rakt av från En liten död. Sen undrar man ju hur deras fönster i sista rutan verkligen är konstruerat...

Avskalad åttiotalism eller knallhårt toppraffel...

Vad väljer du?

Projekt STHLM s.4

Knas i kvadrat med 90-talets nöjesmoguler. Stora bröst och folk som snortar kokain i bakgrunden (eller snarare "off camera"!). Det är folklivssklidring på hög nivå detta.

I torsdags kollade jag och den andre bibliotekarien på Gästrike-Hälsinge Nation upp kursboksbeståndet inför den nya terminen. Det är meningen att man ska kunna låna kurslitteratur inom ämnena historia, idé- & lärdomshistoria och ekonomisk historia hos oss. Ekonomisk historias kursupplägg är numera omgjort och valfrihetsfixerat ut i fingerspetarna. Kvinnanpå ek.hist.-institutionen jag klargjorde saken med skyllde på "Bologna-processen". Klassiker. Sen hade vi även en dansk utbytesstudent som hade registrerat sig hos GH-bibblan under två olika namn (samma förnamn och födelsenummer) och hade ett gäng böcker som var typ ett halvår försenade. Rena Bourne identity-köret.

Lloyd Alexander 1924 - 2007

Enligt uppgift så dog han den sjuttonde maj i år. Jag är en smula grinig över att jag upptäckte det först igår men i alla fall. Den lätt Margaret Thatcher-esque:a svenskläraren jag hade på mellanstadiet hade tvivelsutan en av sina ljusa stunder när hon rekommenderade Llyrs slott ur Murgårdsskolans skolbibblas bestånd, komplett med hiskeligt tecknat omslag.

Alexanders barnfantasy om Taran vandraren var mina absoluta favoritböcker som unge (tillsammans med ärvda Tvillingdeckarna från femtitalet), och så var det ju så kongenialt att han hette Lloyd när hans böcker byggde på walesisk mytologi! C.S Lewis intresserade mig föga och fuck a bunch of Harry Potter; jag häller ut en forty i efterskott.




För övrigt så vet jag inte om jag pallar fortsätta att lägga upp dessa enorma seriesidor från mitt förflutna. Så kul är det ju inte och gensvaret har väl inte varit Beatlemania-artat. Ivickefall så ska jag krympa ner sidorna till en lite mer hanterbar storlek, för vem vinner något på en stelt tecknad gnällseriesida stor nog att tjänstgöra som skärmsläckare åt en 50 tums plasmaskärm?

Har för övrigt börjat min första allvarligt menade session med ett konsolrollspel. Persona 3, en kongenial kombo av gymnasiesimulator och JVVF:ig korridorkravlare. Jäkligt underhållande.

Projekt STHLM s.3

Det man kan säga om den här sidan är väl att det berättartekniska knepet att markera klipp mellan två parallellhandlingar medelst ett extra tjockt mellanrum mellan rutorna är snodd från den spanska eller italienska äventyrsserien "Nan-Hai" som gick i Magnum i tidernas morgon. Samt att min skildring av en förfest hos Stockholms absoluta toppskikt av glitterati påminner påfallande mycket om de småsura folköl-och-hemgjort-vin-orgier jag bevistade i Sandviken vid den här tiden.

Projekt STHLM s.2

Det var såhär jag föreställde mig en trovärdig reaktion hos en snubbe som störs i sin lätta nojande framför tv:n av att hans flickvän kommer hem. Jag har inte för mig att detta något aparta beteende förklaras närmare i fortsättningen av serien, men där och då föreföll det mig av någon anledning helt berättigat. Det kanske inte kommer som en överraskning när jag säger att mina erfarenheter av livet i ett parförhållande var (och är) försumbara.

Ganska snyggt ritat, kan jag dock tycka, även om en textruta som sträcker sig över hela sidans bredd kanske inte är den allra smidigaste och mest läsvänliga lösningen. Lägg märke till att jag gissat mig till perspektivet i de allra flesta rutor, och döljer mycket av bakgrunderna i stämningsfulla sjok av svärta.

Projekt STHLM s.1

Välkommen till första sidan av mitt decenniegamla serieprojekt, som jag kort & gott valde att kalla "STHLM". Den var tänkt att bli mitt specialarbete på gymnasiet under ämnena svenska och bild och form, eller vad det nu hette. Oantastlig akribi förvisso, men givetvis hann jag bara rita en knapp tredjedel av historien, och blev tvungen att rädda mitt skinn genom att slänga ihop en kortare (6 sidor tror jag) serie, samt skriva en "rapport" om tillblivelsen av denna samt en svepande redogörelse för misslyckandet med STHLM.

Nå, när jag var i gymnasieåldern läste jag mest Vertigo-serier med huvudet farligt långt upp i dess egen arslen, men nån gång runt -96 upptäckte jag att Sandvikens folkbibliotek hade en bona fide vuxenseriehylla. Speedy Ortiz' död var väl det avgörande ögonblicket när jag lämnade John Constantine et consortes bakom mig i rännstenen. Både grafiskt och berättartekniskt är STHLM följdaktligen extremt påverkad av Jaime Hernandez respektive albumet "En liten död" av Alan Moore/Oscar Zarate.

STHLM handlade om två vänner, Håkan och Martin, som drev nåt slags rockmusikförening i deras småtrista hemstad, men som senare gled ifrån varandra när den ena flyttade till Stockholm (därav namnet) och glider på en räkmacka upp till den hippa mediabranschens högsta echelonger. (Sereien är som sagt tecknad i mitten av det mediekåta 90-talet, samt att jag naturligtvis gick medieprogrammet å Borgarskolan, Gävle) Den halva som blev kvar i småstaden harvar under tiden tiden runt på ett icke-stimulerande jobb och och försöker att hålla tankarna borta från den utsinade vänskapen och mediekarriären som kunde ha varit.

Igår kom jag på att grejen med en öppningsscen med en föredetting till huvudperson som sitter och har ångest framför en flimrande tv-skärm är direkt snodd från Frank Millers "The Dark Knight Returns". Superhjälteinfluenser förgås inte så lätt, bevisligen. Jag gillar dock Håkans folkölsburk och antydan till underbett i treje rutan.

Tillbaks i sadeln, dra mej i snabeln

Efter en småträlig sommar, med en närmast farsartat usel avslutning, är jag nu åter i Uppsala för att skriva två uppsatser och äntligen knyta ihop säcken kring mina bibliotekariestudier. Peppen är utan tvivel på topp och svämmar över sina breddar.
Närå, ba skoja.

Emellertid såg jag att det närmast mytologiska avsnitt 5 av Animéradion finns upplagt på World Wide Web. Härligt! Och snart kommer augustiavsnittet av Consolevania också.

Under den närmaste tiden kommer jag här å denna blogg presentera de första elva sidorna (+ en till häften skissad) av ett ofullbordat serieprojekt som jag arbetade med under sista terminen på gymnasiet, dvs. för närmare ett decennium sen. Vänta er inte bara mirakler (för att tala med LeMarc) utan även stela tecknngar, stora pretentioner och känslan av historiens slappa vingslag.

Förresten: ni som anmält intresse för Bamsefanzinet för gärna höra av sig med sina adresser, eller menar ni att jag ska begagna Eniro som en annan webstalker?!

Världens starkaste fanzine

Ni som missade vårens stora seriefanzinhets med tillhörande försäljning å SPX 07, ges nu tillfället att skaffa ett alldeles eget ex av "Bamse -Världens starkaste fanzine"! Denna fantastiska produkt, över två år in the making, innehåller en hel drös svenska serietecknares mer eller mindre aparta tolkningar av Bamse och hans värld. Personligen fungerar jag som redaktör för projektet samt bidrar med två serier, varav en till manus av Magnus Johansson. Övriga medverkande är Micael Nyberg, Åke Forsmark, Jimmy Jönsson, Stina Lövkvist, Mikael Sol, Jakob Robertsson, Bullas Jonas Jansson, David Liljemark, Adam Boman, Tomas Antila, Matti Steiger-Lundmark samt Henrik Lange.



Sicket stjärnuppbåd! Och hela rasket går löst på 40:-, och kan beställas genom att skicka ett mail till mig å skaggbiff(snabel-a)hotmail(punkt)com. Portot bju'r jag på.

I och för sig kanske det inte är så smart av mig att lägga upp den här annonsen mitt i sommarn och just innan jag åker till Australien, vilket gör mig oförmögen att skicka ut några ex förrän i slutet av augusti. Men whaddevvor, det finns ju ändå inget starkare än Sanne Salomonsen...

Religionsdiskussion - suparspelet!

Eftersom mina föräldrar har svt.se som startsida, råkade jag på denna diskussionstråd med anledning av denna krönika om religion, och specifikt förhållandet mellan kristendom, "humanism" och ateism. Debatten gjorde mig beklämd i all sin torftighet, men snillrika och hjälpsamma Tanja Suhinina gav mig en idé om hur vanmakten kunde förbytas i en känsla av dryg överlägsenhet och en sprittande von oben-attityd. (OBS! Icke att förväxla med s.k. mañana mañana-attityd.)

Jag snackar förstås om ett hederligt gammaldags drinkin' game! Reglerna är busenkla - så fort du stöter på en debatt om typ "religionens plats i samhället" är det bara att kalla samman några goda vänner, hämta valfri rusdryck ur barskåpet och följa nedanstående instruktioner:

Ta en klunk varje gång någon nämneratt religioner är grunden till alla krig och konflikter i världen.

Ta en klunk varje gång någon kontrar med att konflikterna inte beror på religioner, utan på "människor som misstolkar religionen".

Ta en klunk varje gång det sägs att religion bara är vidskepelse, och att religiösa personer är naiva stackare som borde förpassas till något undanskymt dagcenter.

Ta en klunk när de troende i debatten inte har annat att komma med än bibelverser och tårögda vittnesbörd om sin egen omvändelse.

Ta en klunk när det påpekas att världshistoriens enda officiellt ateistiska stat var Enver Hioxhas Albanien.

Ta en klunk när det visar sig att den religionskritik som framförs blott och bart är illa förtäckt islam-kritik.

Ta en klunk när debatten kapsejsar i ett praktgräl mellan debattforumets muslimer och kristna syrianer.

Töm glaset första gången någon inser att det finns andra religioner än de abrahamitiska.

Ta en klunk för varje gång det påstås att Adolf Hitler var något av nedanstående:
*ateist
*kristen
*asatroende
*vegetarian
*bög
*kvartsjude
*en hjälte och 1900-talets störste statsman

Ta små, små klunkar varje debattens ateister framstår som dumdryga, arroganta rövhål.

Ta en klunk varje gång någon säger sig "tro på något, men inte på en skäggig gubbe på ett moln".

Töm glaset när någon verkligen säger sig tro på en skäggig gubbe på ett moln.

Ta en klunk vid varje okynnesframdragande av teodicéproblemet eller sätta-på-pottan-frågor av typen "Men om Gud är allsmäktig kan han då skapa en sten som är för tung för honom att lyfta?"

Ta en klunk varje gång någon hävdar att religioner inte behövsm, eftersom vetenskapen i framtiden konmmer att förklara alla människans och världsalltets mysterier.

Töm glaset och ropa "halleluja" om samme person inser att han/hon just gav uttryck för sin egen djupt kända religiositet.

Japp, det ser ut att bli en helkväll det här! Om ni kommer på fler adekvata ta-en-klunk-parametrar så är det bara att nämna dem i era kommentarer.
Hörde jag skål?!

Så här lever jag...

Jahaja. Idag var jag i Gävle och hängde lite med Fryguy, äks. BM, äks. LunarChris, äks. Chrille, som jag gör typ en gång om året när han är i Gästriketrakten för det årliga Sommarhaxxet. Kul att återse honom en snabbis.

I Gävle köpte jag också på mig ännu lite mer manga, som en pendang till de volymer av Ranma 1/2 och Fushigi Yuugi jag införskaffade för 10:- på Rusta i Sandviken i tisdags. Ranma var bra och sån där härlig förväxligskomedi där man med jämna mellanrum blir vansinnig på figurerna för att de beter sig så korkat (första gången jag läste denna moderna klassiker). Under läsningen fick jag en snilleblixt: "Det här vore ju guld att omvandla till privatteater-fars med Johannes Brost i minst en bärande roll!"
Vicky von der Lancken, du vet vad du har att göra!
Fushigi Yuugi var å sin sida i princip helt oläslig. Idag köpte jag följdaktligen vol. 3 av Ranma, samt vol. 2 av Inu Yasha (som jag har sett på tegnefilm) samt en vol. vardera av Lupin III och Excel Saga á ensku. Men japanofilandet var ingalunda över... På gamla "Videoteket" (klassisk mark för hyrande av skräp-skräckfilmer under tiden Chrille och M. Nyberg bodde i Gävle) hittade jag Beautiful Dreamer fölr 79:- och slog till direkt. För att suga det sista ur spenderbrallorna köpte jag The Woodsman med K. Bacon för 30:-. Tyvärr földe det med en otäck liten skrift på dåligt papper som kallades Aftonbladet eller nåt (skriven av särskoleelever efter vad det verkade), men den slängde jag utan att bevärdiga med mer än en blick.

I övrigt har mitt uppsatsskrivande om "gudsbilden i den moderna häxreligionen" börjat utkristallisera sig och jag planerar sända iväg det första utkastet till min handledare "Läderbrallan" imorron. På grund av min resa till Paul Hogan-land i augusti blir jag dock tvungen att i nån mån jobba parallellt med den och den avslutande biblioteksuppsatsen i höst. Pust pes, som man säger. I förra veckan läste jag i princip ut Carl-Johan Vallgren-boken jag lånade av Bullas. Skriver "i princip" eftersom jag inte pallade de sista 20 sidorna av hatiskt malande (som hela boken förvisso bygger på). Annars tyckte jag den var rätt bra och lite småkul att lägga märke till inslagen av nyckelroman som kom ibland. Boken hade kanske tjänat på att läsas fortare och mer koncentrerat; som det nu var kändes den mot slutet mest som en utdragen lunk av hatisk monotoni. Men grundkonceptet var sunt, för all del. Efter Vallgren stod Michael Chabon på tur, och det är ju en helt annan typ av bok, nästan insmickrande lättläst och väldigt bra så här långt (jag är 1/3 igenom), men jag jag hade kanske lika gärna läst en matig historisk skildring av de första serietidningspionjärerna. Chabons senast utkomna verkar dock djävulst frän. Gotta love that kontrafaktisk historia!

Speaking of which, så kom jag att tänka på en serieidé som jag och ett par kompisar har närt ett tag. Nånting om en blahzay-blahzay popjournalist som tvingas åka till visby för ett inkännade reportage om Republiken Gotland, som firar femoårsjubileum som självständigt skatteparadis med permanent medeltidsvecka. Det var Jakten på Röd Oktober på tv (och därigenom detta), som förde mig in på gotländska tankar, eftersom den seriens klimax är tänkt att vara en sjöslag mellan pansarskeppet GRS* Susanne Alfvengren, bratsens pappas yacht samt medeltidsvurmarnas ekstock. Alternativ historia parat med referens- och provinsialhumor, är det tänkt. En serie som jag faktiskt har utfört konkret arbete på är manuset till min texttunga presumtiva Lantis-serie. Mer om den senare, okej kompis?

PS: Ville inte skapa ett nytt inlägg bara för det här, men VAD I SJÄLVA HELVETE?!!

*Gutniska republikens skepp

Nytt Consolevania!

"De kan aldrig ta vår FRIHET~~~!!!"

I helgen släpptes avsnitt 3:1 av det skotska webbtvprogrammet om videospel, Consolevania. Givet jämförelsematerial om man vill loda det sugighetens avgrundsdjup som snart sagt alla andra tv-spelsprogram representerar.

Avsnittet var bra som vanligt, även om det inhöll ovanligt många referenser som man typ måste vara uppväxt i Storbritannien på 80-talet för att begripa. Nåväl, man får i alla fall knivskarpa spelrecensioner, roliga sketcher och ett tillfälle att bekanta sig med "grabbarnas" mustiga Glasgow-dialekt, som till en början kan te sig nog så impenetrabel.

Ett gäng tidigare avsnitt och klipp finns även upplagda på Google video för den som så önskar.

Erskine-spotting

I förrgår åkte jag och Björn i gamm-alfan ut för att kolla på den Ralph Erskine-ritade Skaparbyn i Hedesunda. Bilen bjöd på vägnära sittställning och isvarade bäst på en italienskt självsäker körstil, vilket borgade för animerad körning till det indian/same/hob-inspirerade byggnadskomplexet, som ursprungligen konstruerades för att hysa vävkurser för barn.





Ralph Erskine har bidragit till påfallande mycket arkitektur i Gästrikland, och kanske särskilt i min hemort Sandviken. I en dokumentärfilm om Erskine påstods till och med att staden fått namnet Ralphville i folkmun, vilket naturligtvis blott och bart är nys och filmmakarens eget påhitt. Jag bodde hursom i ett Erskine-område tills jag fyllde 16 och känner igen vissa av Skaparbyns arkitektoniska detaljer från min egen uppväxtmiljö. Utflykten avslutades med en lång omväg över Gysinge (där vi köpte godis) till Storvik där vi tittade på Erskines "Villa Nilsson", som visade sig vara i ett rätt schletet skick. Flagnad färg, övervuxen trädgård, hela kittet. Nån verkar uppenbarligen skita i att vårda det arkitektoniska arvet.

Ja ja whaddevvor...

Norsk humor

Man kan fråga sig varför min vår 2007 i mångt och mycket har gått i den norska humorns tecken. Ända sen jag upptäckte att To trøtte typer fanns på Youtube, har jag i prioncip varit oförmögen att skratta åt något annat än norsk humor-tv.

En anledning till min fascination kan vara det norska språket i sig. Det innehar ju en viss inneboende humorism, samt ger rika tillfällen att anta en självförhärligande attityd och höja mitt eget språköra till skyarna, eftersom förvånansvärt många svenskar tydligen har svårt att flörstå norska. Sen ligger det ju en glädje i att forska sig fram till något annat än de sedvanliga svenska och angloamerikanska humorproduktionerna som svensk tv så totalt inriktar sig mot.

Hursomhelst, Mina nya favoriter Harald Eia och Bård Tufte Johansen tornar upp sig som verkliga komik-giganter, särskilt i jämförelse med de krumma approximeringar som utger sig för att vara humor på svensk tv i dagsläget. Eia/Tufte Johansen-produktioner som Åpen post, Uti vår hage och Team Antonsen har en idémässig vitalitet och spattig crazystämning som jag verkligen saknar inom svensk humor. De förmår verkligen förena intelligens med ren jönsighet, utan att krampaktigt mjölka de sista sura dropparna ur black comedy-traditionen som de svenska kalkonkadavren Kvarteret Skatan och Hjälp. Sådant beteende förmår jag bara inte respektera.

Jag upplever det som att norrmännen är beredda att gå den där extra milen och inte fastna i det formeltänkande som kan anas i bakgrunden av så mycken svensk humor. Denna sketch bygger t.ex. på en i själva verket ganska vissen premiss, men själva leveransen är rolig i sig, och i slutet höjer man komiknivån med en härligt pompös hyllningslåt till Norges svar på Olle Nordin.

Trots att skandinavismens flagga inte har vajat alltför stolt på svensk tv, så har vi fått oss lite Espen Eckbo till livs via Kanal 5; inte alltid svinkul men han är helt klart en naturbegåvning inom den s.k. "tönthumorn". När SVT körde danska Drengene fra Angora gav det mig samma känsla av "nånting annat, nånting bättre", som den som genomfar den patologiskt öltörstige svensken i det ögonblick han sätter foten på den kontinentala sidan sundet. Tyvärr har nåt ollon tagit bort alla de bästa Angora-klippen från youtube, så ni får beglo härligheten via DRs nät-tv.

Traditionsenlig midsommar

Vi återvände till vårt ääälskade Järvsö för att fira midsommar, detta pseudohedniska relikt mitt i kyrkoåret. Precis som förra året, när denna tradition inleddes, var det mysigt, även om jag stundtals kände mig något alienerad inför polarna smyckna spelande av Texas hold 'em. När de andra spelade poker läste jag istället lite inför min uppsats (religionshistoria) om gudsbilden i den moderna häxreligionen.

På kvällarna kröp vi in i det här rummet för att andäktigt ratta in Radio Ljusdal. Den klassiska reklamjingeln där Roger Pontare låter som han står i en bajamaja intill ett stenbrott hördes inte av, men väl Pet Shop Boys' "Suburbia" fyra gånger på två dygn. Pust pes.

Bullas' boktips

Idag mötte jag upp med Bullas Jonas Jansson, en snubbe jag lärde känna på Serietecknarskolan i Hofors, på stan. Han för ett ganska avundsvärt liv som bl.a. pixiboksförfattare, bygdekonstnär, seretecknare (köp det här albumet!) och försäljare av antikvarisk litteratur (köp de här böckerna!). Vi hade kommit överens om att jag skulle låna ut lite seriealbum till honom och han skulle göra en motsvarande kulturhandling och låna ut lite god skönlitteratur till mig.

Jag läser nämligen snart sagtinga romaner, och känner mig ganska vilsen i litteraturdjungeln. Vad är bra, vad är dåligt, vad är värt att över huvud lägga ner tid och engagemang på? Jag har inga referensramar; har läst de första Van Veeteren-böckerna, halva Microslavar, samt spridda skurar av Jeff Noon och William Gibson. Det är allt. Jag ville alltså att Bullas' bokpaket skulle fungera som nåt slags guide till god litteratur, ett ramverk jag sedan skulle kunna förhålla mig till i kommande bokjakter.

Nå, de böcker jag lånade är hursomhelst:

Carl-Johan Vallgren - För herr Bachmanns broschyr
August Strindberg - Ensam
Selma Lagerlöf - Körkarlen
Jorge Luis Borges - Biblioteket i Babel
Michael Chabon - Kavalier & Clays fantastiska äventyr
Birger Wikström - 13 historier
Arnaldur Indriðason - Kvinna i grönt

Jag köpte även Hundra år av ensamhet för nån månad sen, så den kan räknas in i denna sommarens våg av prosa.

Sådär. En salig blandning verkar det som. Ganska korta och/eller lättlästa böcker, vilket är bra eftersom serieläsandet gett mig ett bristande tålamod vad det gäller skönlitteraära texter. Wertham hade rätt! Den som gitter får gärna lämna egna litteraturtips eller klaga på sned könsfördelning i kommentarerna.

Rita, gissa, spring

Tänkte för ett ögonblick spela rollen av TV-spelselitist, och hypa ett par PS2-spel som är grymt rara, åtminstone på våra breddgrader.

Jag talar naturligtvis om Magic Pengel: Quest for color och dess pseudo-pseudo-uppföljare Graffiti Kingdom. Dessa spel bygger båda på ett tämligen nyskapande ssytem, där spelaren kan rita tvådimensionella formersom sedan omvandlas till animerade 3D-figurer. I Magic Pengel används dessa figurer som kombattanter i ett monsterfighting-spel, à la Pokémon, Digimon, Monster Rancher etc. etc. Man totar helt enkelt ihop ett stall av mer eller mindre groteska "doodles", som de tecknade figurerna kallas, och möter andra människors kreationer i arena-baserade holmgångar, vars stridssystem i stort sett är en variant av sten-sax-påse.

Graffiti Kingdom är mer av ett plattformsspel, där spelaren, i rollen som den odräglige prins Pixel, kan förvandla sig till någon ens hemmagjorda varelser för att hoppa plattform och kutta fiender på ett betydligt mer hands on manér. Graffiti Kingdoms doodling-system är ordentligt utökat jämfört med föregångarens, vilket möjliggör ett smidigare skapande av mer komplexa och mångfasetterade 3D-styggelser. Å andra sidan är själva plattformsharvandet bra mycket tristare än det rudimentära men ganska charmiga gameplayet som står till buds i "Magic Mengele", som vi så skämtsamt och (politiskt inkorrekt *tihi fniss*) kallar det.

Tjusiga exempel på den svindlande verkshöjd som kan uppnås. Skulle vara ball att sätta Graffiti Kingdom i händerna på Kolbeinn Karlsson och ba låta'n "gå loss". Japanerna ska givetvis vara värst. Själv nöjer jag mej emd ett risigt foto av en hemmagjord Bamse.

Den hugade spekulanten med chippad pesstvåa kan skaffa liren via valfri nordamerikansk nättbutik. Magic Pengel är faktiskt utgivet i en PAL-version, men kan i princip bara köpas via franska Amazon. Som sagt, det ska va lite rare och undergound sådär, det blir kidsen kääta på...

Uppsalas Camden

Jesper och Klas på kafé vid Uppsalas absolut hippaste gatstump, som förvisso blev ännu lite hippare av att dom satt där.

Själv cosplayar man som en sjavig upplaga av Maskerade Rosen, i en nyöppnad second hand-affär på ovan nämnda Svartbäcksgata. Stylish!

We done did it all...

För ett par veckor sen fick Uppsala finfrämmande av min gamla polare Jesper Jäderkvist. Nyss hemkommen från fem månader i Latinamerika (som ni kan läsa om i den här underhållande resedagboken) var han solbränd och tvingad att leva ett nomadiserande liv på välvilliga kompisars madrasser tills den stressade göteborgaren* som andrahandshyr hans lägenhet flyttar ut i början av juli.

Det var hur som helst kul att hänga med Jäder och mina övriga Uppsalabaserade kompisar som lyckades "layouta fram" tid till umgänge i sina fullmatade agendor.

Jeppe, Björn och Anders (inrullad från STHLM på inlines) käkar vego-lasagne gjord avBjörn. En utpräglat trevlig kväll. Fyra gamla Sandviken-amigos samlade på ett och samma ställe, det kan ju bara inte gå fel.

Den här bilden ska vi spara tills Anders (äks. "Empa") släpper den klassiska gitarren och börjar med roots reggae. Bara en fråga om tid, efter vad det verkar.

Ett hopp framåt i tiden till en demobandskväll på järnvägsbaren Hijazz. Klas och Malin; där den förstnämnde propsar det mööörka ölet. Allt medan spröttman står som en kvast ur myspace-popparna på scen. Mamma mia!

Ytterligare tidshopp. Ovannämnde Björn och hans gf Anna anordnade nåt slags avslutningsbaluns för den underliga civilingenjörsutbildning de gått under de senaste åren. Jag och Jäder kände oss väl inte helt avslappnade bland allt snack om hållfasthet och människa-data-interaktion, men det bjöds i alla fall på den äktamerikanska paradrätten s'mores. Antiamerikanskt anstrukne Jäder käkar, men är inte helt övertygad.

*Nej, det är varken Ulf Dageby, Glenn Strömberg eller Harald Treutiger det rör sig om. Tyvärr.

Ny tid, ny feminist-strid.

Igår satt jag och läste en del på den här bloggportalen eller vad man ska kalla den. When fangirls attack. Typ amerikanska serienördsfeminister som klagar på olika kvinnoförnedrande företeelser i superhjälteseriernas värld, vilket förvisso medför att de har en hel jävla del att klaga på. Den senaste skitstormen rörde en skulptural framställning av Spindelmannens flickvän i en sexualiserad husmorskontext. Ett intressant problemkomplex, som påminde mig om nåt slags svensk motsvarighet, även om Loka Kanarps kritik slår hårdare eftersom den riktas mot serieskapare som upplever sig själva som rediga feministkillar med hjärtat på rätta stället ("till vänster").

Självförnedringshumor

Valborgsmäss i Uppsala kan vara en påfrestande upplevelse, även för oss som sniffar på trettio och borde veta bättre. Följande bildserie visar (ur förstapersonsvy) min successiva regrediering under dagen.

Från detta:

via detta:

till detta:

Obetalbart.

Nu är vi i rullning.

Klassiskt innehållslöst första inlägg.

Men det har dock blivit en hel del sånt här på sista tiden. Inte minst p.g.a. att jag har haft besök av min gamle polare "Hugo Chávez".