Projekt STHLM s.2

Det var såhär jag föreställde mig en trovärdig reaktion hos en snubbe som störs i sin lätta nojande framför tv:n av att hans flickvän kommer hem. Jag har inte för mig att detta något aparta beteende förklaras närmare i fortsättningen av serien, men där och då föreföll det mig av någon anledning helt berättigat. Det kanske inte kommer som en överraskning när jag säger att mina erfarenheter av livet i ett parförhållande var (och är) försumbara.

Ganska snyggt ritat, kan jag dock tycka, även om en textruta som sträcker sig över hela sidans bredd kanske inte är den allra smidigaste och mest läsvänliga lösningen. Lägg märke till att jag gissat mig till perspektivet i de allra flesta rutor, och döljer mycket av bakgrunderna i stämningsfulla sjok av svärta.

Projekt STHLM s.1

Välkommen till första sidan av mitt decenniegamla serieprojekt, som jag kort & gott valde att kalla "STHLM". Den var tänkt att bli mitt specialarbete på gymnasiet under ämnena svenska och bild och form, eller vad det nu hette. Oantastlig akribi förvisso, men givetvis hann jag bara rita en knapp tredjedel av historien, och blev tvungen att rädda mitt skinn genom att slänga ihop en kortare (6 sidor tror jag) serie, samt skriva en "rapport" om tillblivelsen av denna samt en svepande redogörelse för misslyckandet med STHLM.

Nå, när jag var i gymnasieåldern läste jag mest Vertigo-serier med huvudet farligt långt upp i dess egen arslen, men nån gång runt -96 upptäckte jag att Sandvikens folkbibliotek hade en bona fide vuxenseriehylla. Speedy Ortiz' död var väl det avgörande ögonblicket när jag lämnade John Constantine et consortes bakom mig i rännstenen. Både grafiskt och berättartekniskt är STHLM följdaktligen extremt påverkad av Jaime Hernandez respektive albumet "En liten död" av Alan Moore/Oscar Zarate.

STHLM handlade om två vänner, Håkan och Martin, som drev nåt slags rockmusikförening i deras småtrista hemstad, men som senare gled ifrån varandra när den ena flyttade till Stockholm (därav namnet) och glider på en räkmacka upp till den hippa mediabranschens högsta echelonger. (Sereien är som sagt tecknad i mitten av det mediekåta 90-talet, samt att jag naturligtvis gick medieprogrammet å Borgarskolan, Gävle) Den halva som blev kvar i småstaden harvar under tiden tiden runt på ett icke-stimulerande jobb och och försöker att hålla tankarna borta från den utsinade vänskapen och mediekarriären som kunde ha varit.

Igår kom jag på att grejen med en öppningsscen med en föredetting till huvudperson som sitter och har ångest framför en flimrande tv-skärm är direkt snodd från Frank Millers "The Dark Knight Returns". Superhjälteinfluenser förgås inte så lätt, bevisligen. Jag gillar dock Håkans folkölsburk och antydan till underbett i treje rutan.

Tillbaks i sadeln, dra mej i snabeln

Efter en småträlig sommar, med en närmast farsartat usel avslutning, är jag nu åter i Uppsala för att skriva två uppsatser och äntligen knyta ihop säcken kring mina bibliotekariestudier. Peppen är utan tvivel på topp och svämmar över sina breddar.
Närå, ba skoja.

Emellertid såg jag att det närmast mytologiska avsnitt 5 av Animéradion finns upplagt på World Wide Web. Härligt! Och snart kommer augustiavsnittet av Consolevania också.

Under den närmaste tiden kommer jag här å denna blogg presentera de första elva sidorna (+ en till häften skissad) av ett ofullbordat serieprojekt som jag arbetade med under sista terminen på gymnasiet, dvs. för närmare ett decennium sen. Vänta er inte bara mirakler (för att tala med LeMarc) utan även stela tecknngar, stora pretentioner och känslan av historiens slappa vingslag.

Förresten: ni som anmält intresse för Bamsefanzinet för gärna höra av sig med sina adresser, eller menar ni att jag ska begagna Eniro som en annan webstalker?!