Välkommen till första sidan av mitt decenniegamla serieprojekt, som jag kort & gott valde att kalla "STHLM". Den var tänkt att bli mitt specialarbete på gymnasiet under ämnena svenska och bild och form, eller vad det nu hette. Oantastlig akribi förvisso, men givetvis hann jag bara rita en knapp tredjedel av historien, och blev tvungen att rädda mitt skinn genom att slänga ihop en kortare (6 sidor tror jag) serie, samt skriva en "rapport" om tillblivelsen av denna samt en svepande redogörelse för misslyckandet med STHLM.
Nå, när jag var i gymnasieåldern läste jag mest Vertigo-serier med huvudet farligt långt upp i dess egen arslen, men nån gång runt -96 upptäckte jag att Sandvikens folkbibliotek hade en bona fide vuxenseriehylla. Speedy Ortiz' död var väl det avgörande ögonblicket när jag lämnade John Constantine et consortes bakom mig i rännstenen. Både grafiskt och berättartekniskt är STHLM följdaktligen extremt påverkad av Jaime Hernandez respektive albumet "En liten död" av Alan Moore/Oscar Zarate.
STHLM handlade om två vänner, Håkan och Martin, som drev nåt slags rockmusikförening i deras småtrista hemstad, men som senare gled ifrån varandra när den ena flyttade till Stockholm (därav namnet) och glider på en räkmacka upp till den hippa mediabranschens högsta echelonger. (Sereien är som sagt tecknad i mitten av det mediekåta 90-talet, samt att jag naturligtvis gick medieprogrammet å Borgarskolan, Gävle) Den halva som blev kvar i småstaden harvar under tiden tiden runt på ett icke-stimulerande jobb och och försöker att hålla tankarna borta från den utsinade vänskapen och mediekarriären som kunde ha varit.
Igår kom jag på att grejen med en öppningsscen med en föredetting till huvudperson som sitter och har ångest framför en flimrande tv-skärm är direkt snodd från Frank Millers "The Dark Knight Returns". Superhjälteinfluenser förgås inte så lätt, bevisligen. Jag gillar dock Håkans folkölsburk och antydan till underbett i treje rutan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar