Norsk humor

Man kan fråga sig varför min vår 2007 i mångt och mycket har gått i den norska humorns tecken. Ända sen jag upptäckte att To trøtte typer fanns på Youtube, har jag i prioncip varit oförmögen att skratta åt något annat än norsk humor-tv.

En anledning till min fascination kan vara det norska språket i sig. Det innehar ju en viss inneboende humorism, samt ger rika tillfällen att anta en självförhärligande attityd och höja mitt eget språköra till skyarna, eftersom förvånansvärt många svenskar tydligen har svårt att flörstå norska. Sen ligger det ju en glädje i att forska sig fram till något annat än de sedvanliga svenska och angloamerikanska humorproduktionerna som svensk tv så totalt inriktar sig mot.

Hursomhelst, Mina nya favoriter Harald Eia och Bård Tufte Johansen tornar upp sig som verkliga komik-giganter, särskilt i jämförelse med de krumma approximeringar som utger sig för att vara humor på svensk tv i dagsläget. Eia/Tufte Johansen-produktioner som Åpen post, Uti vår hage och Team Antonsen har en idémässig vitalitet och spattig crazystämning som jag verkligen saknar inom svensk humor. De förmår verkligen förena intelligens med ren jönsighet, utan att krampaktigt mjölka de sista sura dropparna ur black comedy-traditionen som de svenska kalkonkadavren Kvarteret Skatan och Hjälp. Sådant beteende förmår jag bara inte respektera.

Jag upplever det som att norrmännen är beredda att gå den där extra milen och inte fastna i det formeltänkande som kan anas i bakgrunden av så mycken svensk humor. Denna sketch bygger t.ex. på en i själva verket ganska vissen premiss, men själva leveransen är rolig i sig, och i slutet höjer man komiknivån med en härligt pompös hyllningslåt till Norges svar på Olle Nordin.

Trots att skandinavismens flagga inte har vajat alltför stolt på svensk tv, så har vi fått oss lite Espen Eckbo till livs via Kanal 5; inte alltid svinkul men han är helt klart en naturbegåvning inom den s.k. "tönthumorn". När SVT körde danska Drengene fra Angora gav det mig samma känsla av "nånting annat, nånting bättre", som den som genomfar den patologiskt öltörstige svensken i det ögonblick han sätter foten på den kontinentala sidan sundet. Tyvärr har nåt ollon tagit bort alla de bästa Angora-klippen från youtube, så ni får beglo härligheten via DRs nät-tv.

Traditionsenlig midsommar

Vi återvände till vårt ääälskade Järvsö för att fira midsommar, detta pseudohedniska relikt mitt i kyrkoåret. Precis som förra året, när denna tradition inleddes, var det mysigt, även om jag stundtals kände mig något alienerad inför polarna smyckna spelande av Texas hold 'em. När de andra spelade poker läste jag istället lite inför min uppsats (religionshistoria) om gudsbilden i den moderna häxreligionen.

På kvällarna kröp vi in i det här rummet för att andäktigt ratta in Radio Ljusdal. Den klassiska reklamjingeln där Roger Pontare låter som han står i en bajamaja intill ett stenbrott hördes inte av, men väl Pet Shop Boys' "Suburbia" fyra gånger på två dygn. Pust pes.

Bullas' boktips

Idag mötte jag upp med Bullas Jonas Jansson, en snubbe jag lärde känna på Serietecknarskolan i Hofors, på stan. Han för ett ganska avundsvärt liv som bl.a. pixiboksförfattare, bygdekonstnär, seretecknare (köp det här albumet!) och försäljare av antikvarisk litteratur (köp de här böckerna!). Vi hade kommit överens om att jag skulle låna ut lite seriealbum till honom och han skulle göra en motsvarande kulturhandling och låna ut lite god skönlitteratur till mig.

Jag läser nämligen snart sagtinga romaner, och känner mig ganska vilsen i litteraturdjungeln. Vad är bra, vad är dåligt, vad är värt att över huvud lägga ner tid och engagemang på? Jag har inga referensramar; har läst de första Van Veeteren-böckerna, halva Microslavar, samt spridda skurar av Jeff Noon och William Gibson. Det är allt. Jag ville alltså att Bullas' bokpaket skulle fungera som nåt slags guide till god litteratur, ett ramverk jag sedan skulle kunna förhålla mig till i kommande bokjakter.

Nå, de böcker jag lånade är hursomhelst:

Carl-Johan Vallgren - För herr Bachmanns broschyr
August Strindberg - Ensam
Selma Lagerlöf - Körkarlen
Jorge Luis Borges - Biblioteket i Babel
Michael Chabon - Kavalier & Clays fantastiska äventyr
Birger Wikström - 13 historier
Arnaldur Indriðason - Kvinna i grönt

Jag köpte även Hundra år av ensamhet för nån månad sen, så den kan räknas in i denna sommarens våg av prosa.

Sådär. En salig blandning verkar det som. Ganska korta och/eller lättlästa böcker, vilket är bra eftersom serieläsandet gett mig ett bristande tålamod vad det gäller skönlitteraära texter. Wertham hade rätt! Den som gitter får gärna lämna egna litteraturtips eller klaga på sned könsfördelning i kommentarerna.

Rita, gissa, spring

Tänkte för ett ögonblick spela rollen av TV-spelselitist, och hypa ett par PS2-spel som är grymt rara, åtminstone på våra breddgrader.

Jag talar naturligtvis om Magic Pengel: Quest for color och dess pseudo-pseudo-uppföljare Graffiti Kingdom. Dessa spel bygger båda på ett tämligen nyskapande ssytem, där spelaren kan rita tvådimensionella formersom sedan omvandlas till animerade 3D-figurer. I Magic Pengel används dessa figurer som kombattanter i ett monsterfighting-spel, à la Pokémon, Digimon, Monster Rancher etc. etc. Man totar helt enkelt ihop ett stall av mer eller mindre groteska "doodles", som de tecknade figurerna kallas, och möter andra människors kreationer i arena-baserade holmgångar, vars stridssystem i stort sett är en variant av sten-sax-påse.

Graffiti Kingdom är mer av ett plattformsspel, där spelaren, i rollen som den odräglige prins Pixel, kan förvandla sig till någon ens hemmagjorda varelser för att hoppa plattform och kutta fiender på ett betydligt mer hands on manér. Graffiti Kingdoms doodling-system är ordentligt utökat jämfört med föregångarens, vilket möjliggör ett smidigare skapande av mer komplexa och mångfasetterade 3D-styggelser. Å andra sidan är själva plattformsharvandet bra mycket tristare än det rudimentära men ganska charmiga gameplayet som står till buds i "Magic Mengele", som vi så skämtsamt och (politiskt inkorrekt *tihi fniss*) kallar det.

Tjusiga exempel på den svindlande verkshöjd som kan uppnås. Skulle vara ball att sätta Graffiti Kingdom i händerna på Kolbeinn Karlsson och ba låta'n "gå loss". Japanerna ska givetvis vara värst. Själv nöjer jag mej emd ett risigt foto av en hemmagjord Bamse.

Den hugade spekulanten med chippad pesstvåa kan skaffa liren via valfri nordamerikansk nättbutik. Magic Pengel är faktiskt utgivet i en PAL-version, men kan i princip bara köpas via franska Amazon. Som sagt, det ska va lite rare och undergound sådär, det blir kidsen kääta på...

Uppsalas Camden

Jesper och Klas på kafé vid Uppsalas absolut hippaste gatstump, som förvisso blev ännu lite hippare av att dom satt där.

Själv cosplayar man som en sjavig upplaga av Maskerade Rosen, i en nyöppnad second hand-affär på ovan nämnda Svartbäcksgata. Stylish!

We done did it all...

För ett par veckor sen fick Uppsala finfrämmande av min gamla polare Jesper Jäderkvist. Nyss hemkommen från fem månader i Latinamerika (som ni kan läsa om i den här underhållande resedagboken) var han solbränd och tvingad att leva ett nomadiserande liv på välvilliga kompisars madrasser tills den stressade göteborgaren* som andrahandshyr hans lägenhet flyttar ut i början av juli.

Det var hur som helst kul att hänga med Jäder och mina övriga Uppsalabaserade kompisar som lyckades "layouta fram" tid till umgänge i sina fullmatade agendor.

Jeppe, Björn och Anders (inrullad från STHLM på inlines) käkar vego-lasagne gjord avBjörn. En utpräglat trevlig kväll. Fyra gamla Sandviken-amigos samlade på ett och samma ställe, det kan ju bara inte gå fel.

Den här bilden ska vi spara tills Anders (äks. "Empa") släpper den klassiska gitarren och börjar med roots reggae. Bara en fråga om tid, efter vad det verkar.

Ett hopp framåt i tiden till en demobandskväll på järnvägsbaren Hijazz. Klas och Malin; där den förstnämnde propsar det mööörka ölet. Allt medan spröttman står som en kvast ur myspace-popparna på scen. Mamma mia!

Ytterligare tidshopp. Ovannämnde Björn och hans gf Anna anordnade nåt slags avslutningsbaluns för den underliga civilingenjörsutbildning de gått under de senaste åren. Jag och Jäder kände oss väl inte helt avslappnade bland allt snack om hållfasthet och människa-data-interaktion, men det bjöds i alla fall på den äktamerikanska paradrätten s'mores. Antiamerikanskt anstrukne Jäder käkar, men är inte helt övertygad.

*Nej, det är varken Ulf Dageby, Glenn Strömberg eller Harald Treutiger det rör sig om. Tyvärr.

Ny tid, ny feminist-strid.

Igår satt jag och läste en del på den här bloggportalen eller vad man ska kalla den. When fangirls attack. Typ amerikanska serienördsfeminister som klagar på olika kvinnoförnedrande företeelser i superhjälteseriernas värld, vilket förvisso medför att de har en hel jävla del att klaga på. Den senaste skitstormen rörde en skulptural framställning av Spindelmannens flickvän i en sexualiserad husmorskontext. Ett intressant problemkomplex, som påminde mig om nåt slags svensk motsvarighet, även om Loka Kanarps kritik slår hårdare eftersom den riktas mot serieskapare som upplever sig själva som rediga feministkillar med hjärtat på rätta stället ("till vänster").

Självförnedringshumor

Valborgsmäss i Uppsala kan vara en påfrestande upplevelse, även för oss som sniffar på trettio och borde veta bättre. Följande bildserie visar (ur förstapersonsvy) min successiva regrediering under dagen.

Från detta:

via detta:

till detta:

Obetalbart.

Nu är vi i rullning.

Klassiskt innehållslöst första inlägg.

Men det har dock blivit en hel del sånt här på sista tiden. Inte minst p.g.a. att jag har haft besök av min gamle polare "Hugo Chávez".