Alexanders barnfantasy om Taran vandraren var mina absoluta favoritböcker som unge (tillsammans med ärvda Tvillingdeckarna från femtitalet), och så var det ju så kongenialt att han hette Lloyd när hans böcker byggde på walesisk mytologi! C.S Lewis intresserade mig föga och fuck a bunch of Harry Potter; jag häller ut en forty i efterskott.
För övrigt så vet jag inte om jag pallar fortsätta att lägga upp dessa enorma seriesidor från mitt förflutna. Så kul är det ju inte och gensvaret har väl inte varit Beatlemania-artat. Ivickefall så ska jag krympa ner sidorna till en lite mer hanterbar storlek, för vem vinner något på en stelt tecknad gnällseriesida stor nog att tjänstgöra som skärmsläckare åt en 50 tums plasmaskärm?
Har för övrigt börjat min första allvarligt menade session med ett konsolrollspel. Persona 3, en kongenial kombo av gymnasiesimulator och JVVF:ig korridorkravlare. Jäkligt underhållande.
3 kommentarer:
Ofta blir det så att man tänker att man ska kommentera ett inlägg, men så skjuter man upp det och så blir det inte av.
Det första jag tänkte när jag såg dina seriesidor var i alla fall att det var betydligt mer professionellt tecknat än det som jag åstadkom under gymnasietiden
Jag läste tyvärr aldrig Lloyds böcker, men jag var helt trollbunden av Disneys "Taran och den magiska kitteln" när den kom ut.
Jag läste också Alexander med stor behållning när jag var yngre. Ärligt talat tror jag att jag fortfarande skulle gilla hans böcker om jag läste dem idag, när jag är över trettio.
Disneyfilmen har ju blivit sätt utskälld, så även om jag inte har sett den vågar jag gissa att böckerna är bättre.
Det jag tycker är pinsamt med den där gamla serien är att jag försökte mej på att hänga upp historien på känslor och sammanhang jag var helt okunnig om. Som att ha ett fast förhållande med en tjej som jobbar på dagis eller att vara en odräglig mediakändis. Men på ett annat plan kan man ju vara lite stolt över den där höga ambitionsgraden, även om resultatet inte blev direkt helgjutet.
Skicka en kommentar