Blogginlägg no. 34.

Utan Animéradion hade jag aldrig råkat på den bästa Lasse Holm-låten Lasse Holm aldrig skrev.

(Franskbaserade konkurrenten Dailymotion framstår allt mer som allt som Youtube var innan diverse vildögda upphovsrättsinnehavare började med den brända jordens taktik bland dess videoklipp.)

Förresten, varför inte spana in min gode kamrat Björn Berglunds blogg, i vilken han redogör för hur han bygger ekologiska hus av gamla bildäck och tomburkar i Taos, New Mexico. Han lever drömmen, helt enkelt.

Regnar Egekvist-Mp3:an är uppe igen, förresten.

Millenniebuggen del 1.

Ibland gör jag nåt slags ryck för att hålla den värsta tristessen ifrån mig. Ibland gör jag det genom att köpa fyra nummer av den gamla TV-spelstidningen MISSiL (som det av någon anledning genomgående stavas i denna intervju) på Tradera.

Det verkar som det inte kom ut fler än fem nummer i skarven mellan 1999 och -00, vilket man möjligen kan förstå såhär i efterhand. Mer om det senare. Vid den här tiden hade jag ännu inte skrotat förhoppningen på att livnära mig som nåt slags illustratör, vilket medförde att jag nyss hade börjat på Serietecknarskolan i Hofors. Krasst uttryckt kan man säga att mitt nya umgänge där fick mig att gå i barndom, eller alternativt släppa sargen och komma in i matchen. De Mats Jonsson- och Daniel Ahlgren-serier och semiintellektuella filmdramer som tidigare utgjort merparten av min kulturella kostcirkel kom åtminstone delvis att ersättas av superhjälteserier, vrålkultiga monsterfilmer och tv-spel.

Sedan jag sålt min Amiga 500 med samma taskiga attityd som Harvey Keitel i Den korrumperade snuten, var jag tämligen ointresserad av allt vad elektronisk underhållning hette. Jag missade några ordentliga glory days, och varken SNES eller Playstation betydde något särskilt för mig. Men nu var det alltså 1999, min bästa polare i Hofors var rabiat Nintendo-fanboy och knasbollarna på SEGA stod i begrepp att släppa en bomb vid namn Dreamcast över en i huvudsak kallsinnig värld.

MISSiL var internet-firman Sprays försök att utmana Super Play, dåtidens bland svenska tv-spelsblaskor. Detta märks inte minst i alla annonser för olika heta webbsatsningar som Vitaminic, sumo.se, ingo.se (nätbutik för tv-spel med den debila sloganen ”Nu ska vi ha trevligt!”), och för Arlas egna smoothie-barer. Det var en tid när folk i IT-branschen fattade mängder av underliga beslut och på nåt sätt lyckades komma undan med det eftersom ingen egentligen visste (eller brydde sig om) vilka ekonomiska, moraliska och estetiska spelregler som egentligen gälldei branschen. Det var en tid som i mångt och mycket såg ut såhär och såhär.

Nån Douglas Copeland-läsande head honcho på Spray tänkte således ”Klart vi ska ha oss en tv-spelstidning!” och anställde ett gäng unga slynglar som placerades i en redaktionslokal i innerstan, med toppmodernt s.k. bredband som enda koppling till yttervärlden. Resultatet av deras ansträngningar blev en tidning som kännetecknades av tidsenligt ”clean” formgivning, ganska illa skrivna och disponerade texter samt en ambitionsnivå som ständigt låg en aningen för högt för att kunna förverkligas. Framför allt blev det en tidning där man, mellan annonser för brun-utan-sol-våtservetter och soulsångaren Kaahs senaste album, kunde vila ögonen på åtta sidor av det här:



Jag pallar inte scanna fler bilder, men hela sviten gick i samma stil.


Milde tid. En naken kvinnokropp som får agera filmduk för en diabildsvisning baserad på gamla åttabitarsspel. Åtta sidor av det. Allt under den kongeniala rubriken ”Intim”. Utöver den självklara insikten om hur fullkomligt omöjligt det vore att trycka något liknande i en tv-spelsblaska idag, infinner sig en undran över hur snacket gick på MISSiL-redaktionens morgonmöte den där ödesdigra dagen. Nånting säger mig att det vore för enkelt att bara tro att de resonerade utifrån en enkel ”sex säljer”-logik. Om så vore fallet skulle väl den nakna kvinnokroppen ha befunnit sig på omslaget, plus varit fotad på ett mer traditionellt herrtidningsmanér. Den ”artistiska” ambitionen i bilderna gör att jag misstänker att MISSiL-grabbarna hakat på den dagsländebetonade ”spel är konst”-trenden, vilken främst tog sig uttryck i en artikel om Rez i Dagens Nyheters kulturdel.

Annars är det väl mest fråga om ett oblygt uppvisande av nörd-sexualitet. Ett försök att föra fram tv-spel som något som även livsbejakande s.k. ”unga vuxna” med ett aktivt sexliv kunde vara intresserade av. Det sena 90-talets tv-spelsdiggare ville visa att de, med sin dynamiska manlighet, kunnat få den här heta modellen att låta sin lekamen belysas av ljusstrålar föreställande arkadklassiker såsom Out Run och Afterburner. De hade minsann erfarenhet av både highscore-jakt i arkadhallen och erotiskt laddade möten med heta brudar. Och inte nog med det, de var inte sena att kombinera dessa två aktiviteter när tillfälle gavs!

Ett liknande försök till normalisering av bilden av tv-spelsnördens könsdrifter gjordes ett par år senare på en amerikansk sajt för kvinnliga tv-spelnördar, vilket resulterade i detta ikoniska stycke New Journalism.

Snacka går ju...

QI Står för "Quite interesting" och är namnet på ett lekprogram i brittisk TV. Det leds av den oefterhärmlige Stephen Fry, och går ut på att en panel av kändisar (gärna komiker av det mer torrt högbrynta slaget) söker besvara de frågor av mer eller mindre esoterisk natur som serveras av lekledare Fry. Paneldeltagarna behöver inte nödvändigtvis svara rätt för att få poäng, huvudsaken är att svaret är elegant, underhållande och just "quite interesting".
Det står en air av skarpt formulerad vitterhet kring hela konceptet; en doft av en tid när i stort sett alla komiker satt på 300 universitetspoäng eller mer, samt behärskade minst ett utdött språk.

Hos en svensk åskådare av nedtankade QI-avsnitt börjar det närmast tvångsmässigt kvillra i tankegångarna: "Skulle ett liknande program kunna produceras i Sverige? Är svenska kändisar tillräckligt kvicka och belästa? Och inte minst, vilken presumtiv inhemsk programledare skulle kunna fylla Stephen Frys bastanta galoscher?"



Man gör några snabba överslagskalkyler och kommer fram till det nedstlående faktum att en svensk QI-variant helt enklelt inte låter sig göra. Det är ett veritabelt ginnungagap mellan underhållarna och de bildade klasserna i dagens Sverige. De förra är för obildade och de senare för jävla trista.

Alltid oförvägna TV4 låter sig dock inte stoppas av detta sakernas tillstånd, utan började i början av januari 2009 sända programmet Snillen snackar på södagskvällarna. För att cementera TV¤:s rykte som "kanalen som inte gör något rätt" har man satt en viss Carina Berg att leda programmet. Man kan väl säga att hon har en bit kvar innan hon når fram till sin brittiska förebilds lätt subersiava privatskoleframtoning. Det skulle krävts en docerande besserwisser i stil med Horace Engdahl för att bära upp ett program av den här typen. Med Berg vid rodret och en hoper svenska kändisar av varierande lämplighetsgrad känns det hela mest som ett halvslappt parti Rappakalja inför publik.



Anrättningen skäms också av snöd vinning och missriktad "interaktivitet", då tittarna själva kan skicka in olika "kluriga" frågor, och vinna 3000:- om panelmedlemmarna, trots programledarens ivriga hjälpande på traven, inte lyckas lista ut dem. I professionalismens högborg BBC utförs givetvis detta arbete av särskilt avlönade spränglärda redaktionsmedlemmar.





Jag pallar inte länka till en massa QI-klipp, men gack till Youtube och sök däri!

När jag tänker efter har vi väl redan haft vårt svenska QI i form av Dominans. en tävling i improviserad retorik som sändes två säsonger i början på 90-talet. Jonas Hallberg ledde programmet, med en mustaschprydde folklivsforskare som domare. Tävlade gjorde lag från de svenska universiteten (simpla "högskolor" göre sig icke besvär), och det hela inramades av en kongenial studiodekor med tennis-tema .
Var är DVD-boxen, SVT?!

God jul alla spambots!

Sjukt stora i Holland.

Våra vänner ockultisterna

The Occult Experience (1985)

Ett knappt år efter jag färdigställde min C-uppsats i religionshistoria, Modärna månggudadyrkare - Identitetsskapande gudsbilder hos Starhawk och Jordan Paper*, råkade jag på ovanstående film via Lina Neidestam. Och milda makter vilket härligt återseende det blev! Alla de nyhedniska affischnamnen från mina kursböcker samlade i en alldeles lagom spekulativ dokumentär. Zsuzsanna Budapest, Margot Adler, Anton LaVey, Michael Aquino med sina stylade ögonbryn och nyschamanismens fader Michael Harner. De enda jag saknar är väl just Starhawk äks. Miriam Simos, och kanske nån skäggisg asatroebnde for good measure.

Annars är det mycket härrliga bilder från diverse ritualer med sång, dans och naket samt en hel massa schyssta masker, kåpor och annan parafernalia. En fest för ögat, kan man säga. Möjligen drar ett avsnitt i mitten om några demonutdrivnde Livets Ord-epigoner ner underhållningsvärdet en smula, men den biten kan ju lätt spolas förbi.

* För mig är det så en uppsatstitel ska se ut: En "vitsig" huvudtitel, gärna alittererad; följd av en knastertorr undertitel som förklarar vad uppsatsen egentligen handlar om. På senare tid har jag dock fått en naggande känsla av att man framstår som en svettdoftande ärketönt om man väljer en slik titel på sin avhandling.

Dokument

Xasthur.

Jag läser kanske en handfull bloggar regelbundet. Documents är en av dem. Den sysselsätter sig främst med analyser av black metal och annan mörk och farlig kultur ur något slags antropologiskt eller idéhistoriskt perspektiv. Georges Bataille och Clifford Geertz är två återkommande referenspunkter när bloggaren Valter intellektualiserar (i ordets mest positiva bemärkelse) över företeelser som betydelsen av ett fantasyinspirerat bildspråk på ett skivsläpp i skärningspunkten black/new age-musik, corpsepaintens queera och postkoloniala rötter eller det kosmiska motsatspar som Mayhem-medlemmarna Euronymous och Varg "Greven" Vikernes kan tänkas representera.

Allt det här kan ju låta som påfrestande "postmodernt" poserande eller rent trams, men på Documents tar man sig an sitt ämne med ett djupt allvar och ryggsäcken full av tung akribi och gamla etnografiska luntor. För oss som reflexmässigt satt likhetstecken mellan metal och arbetarklassgrabbar med långt hår, jeanskjacka och rinnande snus under läppen blir Documents en välbehövlig ögonöppnare, och en vägvisare in i en svart tankevärld.

Satumaa x 2